Bakgrund

Det finns nya vägar för att nå de som är sköra och i behov av samhällets insatser. Även om många kan känna sig ensamma finns det människor runt de äldre som gärna vill bli engagerade. Både närstående och professionella är angelägna om att vara till nytta. Det som många gånger brister är handfasta metoder för möten mellan olika berörda parter. Mötesformer som bygger på erkännande, respekt och lyhördhet underlättar samarbetet då det finns utrymme för att bli berörd av det vi hört andra uttrycka. Det är själva aktiviteten, det öppna samtalet, möjligheten till reflektion kring det som blivit sagt som stärker banden mellan människor. Samarbete ökar och det skapar hopp.

”Närmare var femte person över 18 år ger omsorg till en närstående minst en gång i månaden på grund av sjukdom, funktionsnedsättning eller hög ålder” (Socialstyrelsen, 2014). I en rad utredningar påpekas att anhöriga inte får det stöd de kan behöva för att orka med att hjälpa sin närstående. De vill bli sedda och lyssnade på och många vill få stöd för egen del (Socialstyrelsen, 2020 ).

Det finns ett tydligt lagstöd, både i Patientlagen och Socialtjänstlagen att ge stöd till och involvera anhöriga i vården. Vi tror att det det finns mycket att vinna på att i större utsträckning se de anhöriga som en resurs, en expert eller partner i vården. Det skulle kunna innebära att anhöriga medverkar i vårdplanering och uppföljning. Det skulle också kunna ses som naturligt att finna anhöriga engagerade i styrelser och ledningsgrupper inom äldrevården. I den dagliga verksamheten borde det också finnas utrymme för anhöriga att bidra på olika sätt. Med andra ord kan anhörigas medverkan bidra till en positiv utveckling av äldrevården.